Sjö

B
Sjöräddningen – SAR  ¦                                  
Gräsö Runt ¦

Understen ¦
Grundkallen ¦
BP-färdhjälp ¦
Herakles & Bulk förliser i Ålands hav ¦
Nödradioskåp i skärgården ¦
Bärplansbåten Sirena ¦
Tuppagrensprojektet – (Muddring i Långalmafjärden) ¦


Öregrunds Båtklubb – Katrinörarna

Till höstens ”bekymmmer” hör ju upptagningen av båten. Vid Katrinörarna sker det med fast kran på onsdagar och lördagar.   Bilderna är från en onsdageftermiddag i oktober 2003, då 8-talet båtar skulle upp. Sista ordinarie dag är oftast i mitten på oktober. Men det blir alltid ett uppsamlingsheat i november också….!

Höstens sista blommor påminner om den fina sommaren, som just passerat. Jag tror man kan skönja en viss rastlöshet hos Kaj Furälv, som ilar mellan ”sin kant” och bilen för att kontrollera att allt är som det skall…. Hans nyinköpta segelbåt ligger nedanför lyftramen redo för torrsättning.

I traktorn finns listan över de anmälda båtägare som skall lyfta…. Två man sköter kran och traktor och på onsdagar tar man bara båtar som skall placeras på vagnar.

Medan det glesnar vid bryggorna fylls varvsytan på med allehanda flytetyg. Och det stora samtalsämnet är bottenfärger……

ΔUpp


Gräsö Runt 1997

Seglingstävlingen Gräsö Runt har seglats sedan 1987. Den senaste genomfördes 2001. Ett allt färre deltagande, gjorde att organisationskommittén  tänkte om.
Då arrangerade Öregrunds BK, Tulka SS, Östhammars SS, Norrtälje SS och Lidingö SS första upplagan av Roslagen Sea-Race. Starten är vid vid Gåshaga brygga på Lidingö, i mitten på juni. Två banor seglas, en kortare, och en via Åland.
Målet är i Öregrund och 50-talet båtar brukar deltaga.

Tidigare Gräsö Runt har seglats med start och mål i Öregrund. I tio år startade man klockan sex på fredagkväll men 1998 flyttades starttiden till 09:00 på lördag morgon. 

Bilderna visar skepparmötet utanför turistbyrån i Öregrund den 13 juni 1997 kl 1700.
Det är seglingsledaren Erik Bohlin som leder sammankomsten.
Många deltagare återkom år efter år till arrangemanget.

Just 1997 blev en långdragen historia då dimma och kraftigt regn,
följt av stiltje, gjorde navigeringen knepig och tävlingen utdragen.

Många bröt och arrangörernas bevakningsbåtar hade en omöjlig
uppgift att försöka identifiera båtarna vid rundnigsmärkena på morgonsidan.

Den ensamma segelbåten passerar Halsaren kl 10 på förmiddagen.
Det här året hade man två olika banor.
En kortare (ordinarie) på 70 sjömil och en längre på 90.
De snabbaste LYS-klass-båtarna skulle efter Halsaren även runda pricken vid Storbrottet, samt runda Måskobben i den långa banan.
Jag tror sista båt var mål vid 20-tiden på söndag kväll …. 

Här en bild från 2001-års Gräsö Runt.
Det är Butterfly, en Contrast 38 med Lennart Thofalk som skeppare
som seglar i Öregrundsgrepen.
Klockan är kring åtta på kvällen den 16 juni.
Som vanligt svag vind –  mycket svag……

ΔUpp


Gräsö Runt tävlingen passerar flera fyrar. De största och mest kända är

Understen
(Stockholms Län, 60-16,5N 18-55,2E)
Angöringsfyren har en lysvidd på hela 23 M, och visar Fl(4) 15s.
Ledfyren visar F WRG på 15 M.

Understen fyller 100 år (länk till UNT)

Här fanns vid sekelskiftet 18-1900 talet bofast fyrvaktarpersonal med familjer. Den första fyren tändes 1848, medan den 38 meter höga ”nya” är från 1916. 1968 automatiserades fyren och ön avfolkades.
1975 kom personal tillbaka för att förstärka gränskontrollen och övervaka sjötrafiken.
Fyra personer var ständigt på ön. De arbetade i 3-skift och hade vaktbyte på ön var 14:e dag. Helikopter var säkraste transportsättet, då ingen skyddad hamn finns på ön.
Sista fyrmästaren var Marianne Brus, som dessutom är uppvuxen på ön.
Till höger finns två nästan identiska bilder.
Men det är 80 års tidsskillnad. Bilderna är tagna från den nya fyrbyggnaden.
I stort finns alla byggnader kvar, även om smärre förändringar skett. Även landhöjningen kan ses, om man jämför strandlinjen…..
I slutet av februari 1996 blev Understen åter obemannad. Då lämnades kontrollen över till Sjöbevakningen på Muskö som sedan dess radarövervakar den tättrafikerade farleden i Ålands Hav och Södra Kvarken.
Det är fortfarande tillträdesförbud på Understen, även om Försvarsmakten lättat på förbuden till andra tidigare skyddsområden i vår skärgård.
I och med Schengenavtalet så har allt större krav ställts på gränskontrollen.
I slutet av 1990-talet föreslog Kustbevakningen efter en utredning, att en återbemanning skulle ske. Så blev det nu inte.
I stället så monterades på sommaren 2002 tre olika typer av kameror upp. En IRV-kamera och  en färgkamera samt en med 4800 mm objektiv.
Dessa fanns parallellmonterade på toppen av bevakningstornet.
Kamerorna kunde riktas horisonten runt och identifiera fartyg på långt håll.

Det var Informationssystem AB, som hade konstruerat och utvecklat bevakningsutrustningen.

Färgbilderna på Understen från Anders Wahlströms hemsida, om Singö Skärgård

ΔUpp

 


 

Grundkallen. (Uppsala län, 60-29,75N 18-51,00E)
Ledfyr (solcell/batteri) LFl (3) WRG 20s Lysvidd 9 M.

Öster om Gräsö finns många förrädiska grundområden.
I nord-sydlig riktning från Grundkallen i norr, till Klykshällan/Sydbrottet i söder,
sträcker sig ett 8 sjömil långt grundområde med många bränningar.  Flera dramatiska fartygsolyckor har inträffat här.

Fyrskepp.
Fyrhistorien på denna spännande plats började i mitten av 1800-talet.
Det första ankrades upp här redan 1862. Den var 23,8 x 6,9 meter, besättning 7 man.

Därefter har flera olika fyrskepp bevakat området. Fartygen blev efterhand större med fler besättningsmän. 1911 kom det första stålskeppet till platsen. Fyrtornet var på c:a 11 meters höjd och man fick mistsirén. Radiotelegrafin som revolutionerade kommunikationen i slutet av 1800-talet, gjorde sin entré i ”Grundkallen” 1921.

Det sista fyrskeppet kom på plats i oktober 1924. Skeppet mätte 34,4 x 7,7 meter, med 9 man ombord. I samband med bytet ändrades också fyrkaraktären på ”Grundkallen”. 1922 hade Fyrskeppet Storbrottet, som låg  vid Lågskär på Åländskt vatten minsprängts. Det rådde alltså oordning i Kvarken. Det kan ha varit orsaken till S/S Cornelis den 16 oktober 1922 gick på i det grunda området SV om Grundkallen. Samtliga 23 ombord i fartyget omkom. En del av sjömännen hittades till och med knivhuggna!!

Kassunbygget påbörjas.
I november 1957 startade ett mycket speciellt fyrbygge på Lidingö. Ingenjörerna vid Kungliga Sjöfartsverkets fyrbyggnadssektion hade ritat en kassunfyr som skulle byggas på land och därefter bogseras till fyrplatsen. Färdigställandet av de övre sektionerna skulle sedan göras till havs. Det här kom att bli Sveriges första ilandbyggda utsjöfyr.

I maj 1958 var de tre sektioner som skulle byggas i land klara och den 1650 ton tunga betongklumpen sjösattes. Därefter vidtog bogsering. Två bogserare, Stockholm och Gävle, släpade kolossen i två knops fart till Gräsö.
Där ankrade man upp i avvaktan på färdigställandet av botten vid Grundkallens 7-meters grund.

På sensommaren 1958 var det klart och kassunfyren bogserades på plats. 900 kubikmeter vatten pumpades in i den yttre kassunen varvid den sjönk på plats. Därefter fylldes samma utrymme med makadam och cement. Och kassunfyren gjöts fast.
Nu var det dags att pumpa in ytterligare vatten för att den övre sektionen skulle lyfta.
När 1000 kubikmeter fyllts lyftes den inre 7 meter, precis som beräknats. Nu återstod att bygga de övre våningarna. På våren 1959 var allt klart och kassunfyren ersatte fyrskeppet Grundkallen.

Så här såg Grundkallen ut i juni 1960. Det är Kn Björn Atterberg med besättning som flyger ut ett reportageteam från Teknikens Värld till kassunfyren. Reportern heter Stig Nahlbom och fotografen Ulf H. Holmsten. Helikoptern är en Vertol 44A (kallad HKP 1), som nu finns på Flygvapenmuseét i Linköping.

Grundkallen var bemannad till och med 1979.

Numer har fyren ingen större betydelse för navigeringen. Energi erhålls via solceller/batterier. Men kvar står den, ståndaktig, märkt av is, vatten och vind….


Källa: Teknikens Värld nr. 15/58
Foto från bygget: Sven Ivar.

ΔUpp


 

(Nödradioskåp) och gula rotationsljus vid sjömackar

För himla massa år sedan (60-70-tal), innan mobiltelefon fanns och VHF*) var tillåtet i fritidsbåtar var det mycket svårt att få kontakt med besättningar som ”kommit bort” på sjön. På en handfull öar i Stckholms ytterskärgård monterade Sjöfartsverket upp batteridrivna s k nödradioskåp med privatadio (PR) som var inställda på dåtidens nödkanal; 11A på 27 MHz-bandet. Kanalen passades av bl.a. Tullen (tullbåtar) och lotsstationer (lotsbåtar). Man hade skärpt lyssning 5 minuter före varje heltimma – då gällde det att passa på om man befann sig i nöd.
Apparaterna fanns i orangefärgade plåtskåp på öns högsta punkt allt för att synas och naturligtvis ge bästa förbindelse. Efterhand byttes några PR-apparater mot modernare VHF-stationer för säkrare förbindelse med Televerkets kustradiostation Stockholm Radio.
I Stockholms norra skärgård var dessa VHF-nödradioskåp inställda på kanal 14 som passades av lots- och sjöräddningsstationen Söderarm.

Men det var inte säkert att man var i närheten av ett nödradioskåp vid just det tillfälle – när hjälp behövdes, eller om man skulle meddela ändrad färdplan/försening.

För att råda bot (en del i alla fall) på detta så monterades vertikalt två gula rotationsljus, vid vissa strategiska sjömackar.

Ljusen var av samma typ som bl.a. väghållningsfordon använder.
När de gula rotationsljuset var tända skulle sjöfarande som passerade i farleden utanför styra in till macken för att få information om ”försvunna båtar och besättningar”, som
sjöräddningen efterlyste i området.

Vid en hård kuling i maj 2016 blåste rotationsljusen ner och är nu borttagna.

*)VHF= Very High Frequences, för kustnära (20-40 sjömil)
radiotelefonförbindelse båt-landstation eller båt-båt, på 55 kanaler i bandet 155-162 MHz.
ΔUpp


 

Bärplansbåten Sirena, över Ålands Hav 1960

I  
maj månad 1960, kunde man i Teknikens Värld läsa, att ett nytt fartyg skulle trafikera traden Stockholm – Mariehamn/Åland med start i juni. Det var en bärplansbåt, med plats för 95 passagerare.

Fartygets längd var 28 meter och bredden över däck 6. Största bredden låg dock över bärplanen, med 10 meters spännvidd. Deplacementet 60 ton. Fartyget hette ”Sirena”, byggt i Italien, och ägdes av Finska Ångfartygs!! AB. Två motorer på vardera 1350 HK, skjuter på med två propellrar, på jättelånga axlar. Fartygets marschfart var 32.5 knop. Toppfarten hela 40, och restiden halverades därmed till två och en halv timmar.

Prislappen på H/S Sirena var 3,2 miljoner kronor, medan priset för en enkelresa över Ålands Hav sattes till 38 kronor. Det här blev dock ingen succé. Fartyget såldes vidare sju år senare. Skälet kan ha varit, att båten var obekväm att åka i vid sjögång.
Då måste farten reduceras kraftigt, och affärsidén försvann. Dessutom råkade fartyget ut för olika haverier. Bl. a körde man på en stock vid Furusund. Och under isvintrar var det tvärstopp. Sedan undrar jag hur det var med taxfree-försäljningen, det var nämligen trångt ombord. Jag åkte med en tur-och-retur resa 1961. Som jag kommer ihåg, var det inte lika rymligt ombord, som skissen visar……

Källa: Teknikens Värld nr. 9/60
ΔUpp


 

Kommentarer är välkomna